Anne Sofie von Otter mezzooprano Bengt Forsberg piano. I Wilhelm Peterson-Berger ( ) Intet är som väntanstider (Tiempo de espera)

Anne Sofie von Otter mezzooprano Bengt Forsberg piano I Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) Intet är som väntanstider (Tiempo de espera) Hugo Alfvén

2 downloads 63 Views 2MB Size

Recommend Stories


ADVIENTO ( TIEMPO DE ESPERA ) PRIMERA SEMANA
ADVIENTO ( TIEMPO DE ESPERA ) PRIMERA SEMANA EL ADVIENTO ES UN TIEMPO DE PREPARACION ESPIRITUAL PARA CELEBRAR LA NATIVIDAD DE JESUS, EN EL CUAL EL MUN

I. SALA ESPERA GERENCIA GENERAL
SCHNEIDER ARQUITECTOS LTDA ________________________________________________________________________ FICHAS TECNICAS PARA EL MOBILIARIO PROYECTO PEOPL

sobre Listas Multiples y Transferencia del Tiempo de Espera para
HABLANDO DE TRASPLANTES & Repue stas sobre Listas Multiples y Transferencia del Tiempo de Espera para P r e g un ta s Candidatos a Trasplantes U N

UNIVERSIDAD SIMON BOLIVAR LINEAS DE ESPERA USB PS4161 GESTION DE LA PRODUCCION I LINEAS DE ESPERA
UNIVERSIDAD SIMON BOLIVAR _____________________________ LINEAS DE ESPERA USB PS4161 GESTION DE LA PRODUCCION I LINEAS DE ESPERA 1 Contenido ___

Story Transcript

Anne Sofie von Otter mezzooprano Bengt Forsberg piano I Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) Intet är som väntanstider (Tiempo de espera)

Hugo Alfvén (1872-1960) Saa tag mit Hjerte (Toma mi corazón)

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) En positivvisa, op. 38 núm. 4, (Canción de organillo) Hugo Alfvén Skogen sover, op. 28 núm. 6, (El bosque duerme)

Edvard Grieg (1874-1947) Rotnamsknut, op. 72 núm. 7, (piano solo) Våren (Primavera)

Jean Sibelius (1865-1957) Kyssens hopp, op. 13 núm. 2, (Esperanza de besos) Hertig Magnus, op. 57 núm. 2, (Duque Magnus) Sommarnatten, op. 90 núm. 5, (Noche de verano)

Johannes Brahms (1833-1897) Intermezzo op. 117 núm. 2 (piano solo) Sommerabend, op. 85 núm. 1, (Tarde de verano) Von ewiger Liebe, op. 43 núm. 1, (De amor eterno) Ständchen, op. 106 núm. 1, (Serenata)

II Gabriel Fauré (1845-1924) Sérénade Toscane, op. 3 núm. 2, (Serenata toscana) Dans les ruines d'une abbaye, op. 2 núm. 1, (En las ruinas de una abadía) Clair de lune, op. 46 núm. 2, (Claro de luna) Allegresse, de Pièces breves, op. 84:7 (piano solo)

Reynaldo Hahn (1874-1947) À Chloris (A Chloris) L’heure exquise, núm. 5 de Chansons grises, (La hora exquisita) Quand je fus pris au pavillon, núm. 8 de 12 Rondels, (Cuando caí en las redes)

Richard Wagner (1813-1883) / Franz Liszt (1811-1886) Isoldes Liebestod, de Tristan und Isolde, S 447 (Muerte de amor de Isolda. Piano solo)

Richard Wagner Im Treibhaus, núm. 3 de Wesendonck Lieder (En el invernadero) Schmerzen, núm. 4 de Wesendonck Lieder (Penas) Träume, núm. 5 de Wesendonck Lieder (Sueños)

De Estocolmo a Zúrich: un viaje a través del lied La noche, la intimidad del Patio de los Arrayanes y el gran pianista sueco Bengt Forsberg, acompañan a Anne Sofie von Otter en esta aventura a través de la canción. La mezzo sueca es una de las grandes cantantes de nuestro tiempo, reconocida por la pureza de su voz y su atención al detalle en la interpretación. Se caracteriza, además, por su elocuencia para revelar el contenido de la música, y por su versatilidad, que le lleva a abordar todo tipo de repertorios, desde los compositores nórdicos al pop, o la chanson francesa. La primera parte de este recorrido transcurre por tierras nórdicas, concretamente por la ciudad natal de la cantante, Estocolmo, donde a finales del siglo XIX había cristalizado una destacada generación de compositores a la que pertenecen Peterson-Berger, Hugo Alfvén y Stenhammar. Aunque desarrollan estilos muy distintos, todos comparten una sólida formación compositiva, en ocasiones completada en Alemania, y un anhelo por la musa lírica de su tradición folklórica, que incorporan en sus canciones. La selección que nos propone este viaje, alterna canciones con mayor movimiento con otras que se recrean en la belleza sonora. Más rápidas resultan la ansiedad del «Tiempo de espera» de Peterson-Berger, o la graciosa «Canción de organillo» de Stenhammar. El lirismo aparece en las canciones de Hugo Alfvén: «Toma mi corazón» y «El bosque duerme», que están llenas de color. No en vano, el gran músico sueco era también pintor. Una danza para piano solo inspirada en el folclore noruego nos lleva al compositor nórdico más conocido, Edvard Grieg, y a «Primavera», una intensa melodía que reflexiona sobre la naturaleza y el paso del tiempo. Para terminar la ruta de la canción nórdica, llegamos al finlandés Sibelius, que nos ofrece «Esperanza de besos», el «Duque Magnus», que se arroja al lago atraído por el canto de las sirenas, y «Noche de verano», un diálogo entre un joven y un pájaro que le invita a cantar la belleza de la naturaleza nocturna. Tras un evanescente intermezzo para piano solo de Brahms nos adentramos en sus canciones. «Tarde de verano», una preciosa miniatura sobre texto de Heine que nos describe el crepúsculo y la visión de una sirena en la noche. «De amor eterno», un intenso diálogo entre los amantes con una conclusión heroica: ¡Hierro y acero fundirse pueden, / mas nuestro amor dura eternamente! Para terminar con una graciosa «Serenata» a la amada y un ruego: ¡No me olvides! La segunda parte de nuestro viaje transcurre en París, entre maestros de la mélodie francesa. Fauré nos presenta una «Serenata» muy diferente a la de Brahms, basándose en un poema anónimo toscano, describe el sueño de la

amada y su imposibilidad de no amar. «En las ruinas de una abadía» describe la alegría de los amantes, en contraste con el viejo monumento. Le sigue una melodía sofisticada y sensual, como corresponde al poema de Verlaine «al sereno claro de luna, triste y bello», donde fluyen en ideal conjunción música y palabra. Termina Fauré con una breve miniatura pianística que envuelve una melodía deliciosa. Sin salir de París, nos vamos a un mundo antiguo, de la ninfa «Chloris», asociada a la primavera. Reynaldo Hahn, compositor parisino de origen venezolano, ilustra ese alejamiento de la realidad homenajeando a J. S. Bach y el «Air» de la tercera suite orquestal. Llega «la hora exquisita», de nuevo un poema de Verlaine: El estanque refleja, Profundo espejo, La silueta Del sauce negro Donde el viento llora... Soñemos, es la hora. El paisaje francés termina con un encantador rondó basado en un poema renacentista, con un aire de danza sencillo que vuelve una y otra vez. La «Muerte de amor de Isolda» (piano solo) nos lleva al último destino: Tristán e Isolda. Durante el invierno de 1857 Wagner se aloja en la villa Wesendonck en Zúrich y, a la vez que inicia la composición de la ópera, pone música a los poemas de amor que le escribe Mathilde, esposa del banquero y mecenas Otto Wesendonck. Esta historia parece inspirar el argumento de Tristán, y las canciones comparten también la música del gran drama de amor y muerte wagneriano. «En el invernadero», una imagen de la naturaleza atrapada y la soledad de la amante, se ilustra con la música sombría del preludio del tercer acto de la ópera. «Penas» es un agradecimiento a la naturaleza por los tormentos del amor, una actitud heroica que se refleja también en la grandilocuencia e intensidad de la música. Por último, en «Sueños», la música adquiere un tono idílico, recordando el encuentro de Tristán e Isolda en el segundo acto, el amor y la muerte: Y creciendo, y floreciendo, y soñando, exhalan su perfume, y se marchitan, dulcemente, sobre tu pecho para descender después al sepulcro. © Francisco J. Giménez

TEXTOS WILHELM PETERSON-BERGER Intet är som väntanstider Texto: Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april. Kom på stigens sista halka, skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus därtill. Sommarns vällust vill jag skänka för de första strån som blänka i en dunkel furusänka, och den första trastens drill. Intet är som längtanstider, väntansår, trolofningstider. Ingen vår ett skimmer sprider som en hemlig hjärtanskär. Sällan mötas, skiljas snarligt, drömma om allt ljuvt och farligt livet i sitt sköte bär! Gyllne frukt må andra skaka; jag vill dröja och försaka, i min lustgåd vill jag vaka, medan träden knoppas där.

HUGO ALFVÉN Saa tag mit Hjerte Texto: Tove Irma Margit Ditlevsen (1918-1976) Saa tag mit Hjerte i dine Hænder, men tag det varsomt og tag det blidt, det røde Hjerte nu er det dit. Det slaaar saa roligt,det slaar saa dæmpet, for det har elsket og det har lidt, nu er det stille nu er det dit.

Og det kan saares og det kan segne, og det kan glemme og glemme tit, men glemmer aldrig at det er dit. Det var saa staerkt og saa stolt,mit Hjerte, det sov og drømte i Lyst og Leg, nu kan det Knuses men kum af dig.

WILHELM STENHAMMAR En positivvisa, op. 38, núm. 4 De Fyra Stokholmdikter av Bo Bergman Texto: Bo Bergman (1869-1967) Kom hit och hör på melodin jag vevar kärleksfull och säll. En sjöman ung, en ung sjöman på Djurgårn gick en söndagskväll. Där mötte han en flicka skön och fin, och en flicka så skön är en sjömans lön för alla stormars stön på böljan kall och grön. De gingo vill i vårens skog på sjömäns och på flickors vis och satte sig bland gröna blad så ljuvligt som i paradis, och han bad och han fick och han tog, som en sjöman kan be och en flicka kan ge med ack och tack och suck och salta tårars ve. Och det är visan för i fjol, och det är visan för i år, och det är visan som vi fått, så länge denna världen står i himmelsblått och rosenrött och sol och en flicka så grann och en ung sjöman i Djurgårns sälla lundar träffa på varann. Men frågas 'vem som diktat har

den sköna visans melodi så säger jag och ljuger ej, att det är han som, fideli och fidelej, och fideli, nu positivet drar om en flicka så nätt och en sjöman lätt på våg och falsk i håg som sjömäns falska sätt.

HUGO ALFVÉN Skogen sover, op. 28 núm. 6 De Sju dikter av Ernest Thiel - Siete poemas de Ernest Thiel Texto: Ernest Thiel (1859-1947) Skogen sover. Strimman på fästet flämtar matt. Dagen vakar i juninatt. Tystnat har nyss hennes muntra skratt, redan hon sover. Vid hennes sida jag stum mig statt. Kärleken vakar över sin skatt, kärleken vakar i juninatt.

EDVARD GRIEG Våren Texto: Aasmund Olavsson Vinje (1818-1870) Enno ein Gong fekk eg Vetren at sjaa for Vaaren at røma; Heggen med Tre som der Blomar var paa eg atter saag bløma. Enno ein Gong fekk eg Isen at sjaa fraa Landet at fljota, Snjoen at braana, og Fossen i Aa at fyssa og brjota. Graset det grøne eg enno ein Gong fekk skoda med blomar [eg seier hei]1 enno eg høyrde at Vaarfuglen song mot Sol og mot Sumar. [Enno ein Gong den Velsignad eg fekk, at Gauken eg høyrde, enno ein Gong ut paa Aakren eg gjekk, der Plogen dei kjøyrde. Enno ein Gong fekk eg skoda meg varm paa Lufti og Engi; Jordi at sjaa som med lengtande Barm at sukka i Sængi. Vaarsky at leika der til og ifraa, og Skybankar krulla, so ut av Banken tok Tora til slaa og kralla og rulla. Saagiddren endaa meg unntest at sjaa paa Vaarbakken dansa.

Fivreld at floksa og fjuka ifraa, der Blomar seg kransa. Alt dette Vaarliv eg atter fekk sjaa, som sidan eg miste. Men eg er tungsam og spyrja meg maa: tru det er det siste? Lat det so vera: Eg myket av Vænt i Livet fekk njota. Meire eg fekk en eg havde fortent, og Alting maa trjota. Eingong eg sjølv i den vaarlege Eim, som mettar mit Auga, eingong eg der vil meg finna ein Heim og symjande lauga. Alt det som Vaaren imøte meg bar, og Blomen eg plukkad', Federnes Aander eg trudde det var, som dansad' og sukkad'. Derfor eg fann millom Bjørkar og Bar i Vaaren ei Gaata; derfor det Ljod i den Fløyta eg skar, meg tyktest at graata.

JEAN SIBELIUS Kyssens hopp, op. 13 núm. 2 Texto: Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) Der jag satt i drömmar vid en källa, Hörde jag en kyss på mina läppar Sakta tala till en annan detta: Se, hon kommer, se, se, den blyga fliekan kommer redan; Inom några stunder sitter jag På hennes rosen låppar, Och hon bär mig troget hela dagen, Näns ej smaku på ett enda smultron, Att ej blanda mig med smultron saften, Näns ej dricka ur den klara källan, Att ej krossa mig mot glasets bräddar, Näns ej hviska ens ett ord om kärlek, Att ej fläkta mig från rosen läppen. Hertig Magnus, op. 57 núm. 2 Texto: Ernst Josephson (1851-1906) Hertig Magnus från sitt fönster Drömmande ser Vetterns bölja, Månbelyst, och sval och klangrik, Slottets fasta murar skölja. Tunga qval hans själ förvirrat, Att sin gode far han mistat, Och att blod i strömmar flutit För hans bröders skull, som tvistat.

Hertig Magnus från sitt fönster, Ser i vattnets ljusa dager Liten sjönymf ljufligt vagga, Sjungande och fri och fager: «Hertig Magnus», så hon sjunger, «Kom till mig från slottet höga, Att ditt ädla sjuka hjärta I den svala böljan löga, Låt mig kyssa få din tinning, Sköna prins låt dig beveka, Kasta dig i mina armar, På gullharpan skall jag leka!» Hertig Magnus från sitt fönster, Tjusad utaf nymfens fägring, Sprang i vattnet, lät sig föras Af sin undersköna hägring. Bars omkring tills morgon grydde Af den vänna vattenanden, Och blef funnen bland violer Oskadd, slumrande på stranden. Sommarnatten, op. 90 núm. 5 Texto: Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten, Och för böljans tropp, ur båten, Slängde tanklös ut försåten. Men en talltrast sjöng på stranden, Att han kunnat mista anden, Tills jag halvt förtörnad sade: «Bättre, om din näbb du lade Under vingen, och till dagen Sparde tonerna och slagen.» Men den djärve hördes svara: «Gosse, låt ditt metspö vara. Såg du opp kring land och vatten, Kanske sjöng du själv om natten.» Och jag lyfte opp mitt öga, Ljus var jorden, ljust det höga,

Och från himlen, stranden, vågen Kom min flicka mig i hågen. Och, som fågeln spått i lunden, Sjöng jag denna sång på stunden. Submitted by John Versmoren

JOHANNES BRAHMS Sommerabend, op. 85 núm. 1 Texto: Heinrich Heine (1797-1856) Dämmernd liegt der Sommerabend Über Wald und grünen Wiesen; Goldner Mond, [am] blauen Himmel, Strahlt herunter, duftig labend. An dem Bache zirpt die Grille, Und es regt sich in dem Wasser, Und der Wandrer hört ein Plätschern, Und ein Athmen in der Stille. Dorten, an dem Bach alleine, Badet sich die schöne Elfe; Arm und Nacken, weiß und lieblich, Schimmern in dem Mondenscheine. Von ewiger Liebe, op. 43 núm. 1 Texto: August Heinrich Hoffmann von Fallersleben (1798-1874) Dunkel, wie dunkel in Wald und in Feld! Abend schon ist es, nun schweiget die Welt. Nirgend noch Licht und nirgend noch Rauch, Ja, und die Lerche sie schweiget nun auch. Kommt aus dem Dorfe der Bursche heraus, Gibt das Geleit der Geliebten nach Haus, Führt sie am Weidengebüsche vorbei, Redet so viel und so mancherlei: «Leidest du Schmach und betrübest du dich, Leidest du Schmach von andern um mich,

Werde die Liebe getrennt so geschwind, Schnell, wie wir früher vereiniget sind. Scheide mit Regen und scheide mit Wind, Schnell wie wir früher vereiniget sind.» Spricht das Mägdelein, Mägdelein spricht: «Unsere Liebe sie trennet sich nicht! Fest ist der Stahl und das Eisen gar sehr, Unsere Liebe ist fester noch mehr. Eisen und Stahl, man schmiedet sie um, Unsere Liebe, wer wandelt sie um? Eisen und Stahl, sie können zergehn, Unsere Liebe muß ewig bestehn!» Ständchen Texto: Franz Theodor Kugler (1808-1858) Der Mond steht über dem Berge Der Mond steht über dem Berge, So recht für verliebte Leut'; Im Garten rieselt ein Brunnen, Sonst Stille weit und breit. Neben der Mauer im Schatten, Da stehn der Studenten drei, Mit Flöt' und Geig' und Zither, Und singen und spielen dabei. Die Klänge schleichen der Schönsten Sacht in den Traum hinein, sie schaut den blonden Geliebten und lispelt: »Vergiß nicht mein!«

GABRIEL FAURÉ Sérénade Toscane, op. 3 núm. 2 Texto: Romain Bussine (1830-1899) Ô toi que berce un rêve enchanteur,

Tu dors tranquille en ton lit solitaire, Éveillei-toi, regarde le chanteur, Esclave de tes yeux, dans la nui claire! Éveille-toi mon âme, ma pensée, Entends ma voix par la brise emportée: Entends ma voix chanter! Entends ma voix pleurer, dans la rosée! Sous ta fenêtre en vain ma voix expire. Et chaque nuit je redis mon martyre, Sans autre abri que la voûte étoilée. Le vent brise ma voix et la nuit est glacée: Mon chant s'éteint en un accent suprême, Ma lèvre tremble en murmurant je t'aime. Je me peux plus chanter! Ah! daigne te montrer! daigne apparaitre! Si j'étais sûr que tu ne veux paraître Je m'en irais, pour t'oublier, demander au sommeil De me bercer jusqu'au matin vermeil, De me bercer jusqu'à ne plus t'aimer! Dans les ruines d'une abbaye, op. 2 núm. 1 Texto: Victor Hugo (1802-1885) Seuls, tous deux, ravis, chantants, Comme on s'aime; Comme on cueille le printemps Que Dieu sème. Quels rires étincelants Dans ces ombres, [Pleines jadis] de fronts blancs, De coeurs sombres. On est tout frais mariés, On s'envoie Les charmants cris variés De la joie! [Purs ébas] mèlés Au vent qui frissonne. Gaîté que le noir couvent Assaisonne. On effeuille des jasmins Sur la pierre.

Où l'abbesse joint les mains, En prière. Les tombeaux, de croix marqués, Font partie De ces jeux, un peu piqués Par l'ortie. On se cherche, on se poursuit, On sent croître Ton aube, Amour, dans la nuit Du vieux cloître. On s'en va se becquetant, On s'adôre, On s'embrasse à chaque instant, Puis encore, Sous les piliers, les arceaux, Et les marbres, C'est l'histoire des oiseaux Dans les arbres. Clair de lune, op. 46 núm. 2 Texto: Paul Verlaine (1844-1896) Votre âme est un paysage choisi Que vont charmant masques et bergamasques, Jouant du luth et dansant, et quasi Tristes sous leurs déguisements fantasques! Tout en chantant sur le mode mineur L'amour vainqueur et la vie opportune. Ils n'ont pas l'air de croire à leur bonheur, Et leur chanson se mêle au clair de lune, Au calme clair de lune triste et beau, Qui fait rêver, les oiseaux [dans] les arbres, Et sangloter d'extase les jets d'eau, Les grands jets d'eau sveltes parmi les marbres.

REYNALDO HAHN À Chloris Texto: Théophile de Viau (1590-1626) S'il est vrai, Chloris, que tu m'aimes, Mais j'entends, que tu m'aimes bien, Je ne crois point que les rois mêmes Aient un bonheur pareil au mien. Que la mort serait importune De venir changer ma fortune A la félicité des cieux! Tout ce qu'on dit de l'ambroisie Ne touche point ma fantaisie Au prix des grâces de tes yeux. L’heure exquise, núm. 5 De Chansons grises Texto: Paul Verlaine (1844-1896) La lune blanche Luit dans les bois ; De chaque branche Part une voix Sous la ramée... Ô bien aimée. L'étang reflète, Profond miroir, La silhouette Du saule noir Où le vent pleure... Rêvons, c'est l'heure. Un vaste et tendre Apaisement Semble descendre Du firmament Que l'astre irise... C'est l'heure exquise.

Quand je fus pris au pavillon, núm. 8 De Douze rondels Texto: Charles, Duque de Orléans (1394-1465) Quand je fus pris au pavillon De ma dame, très gente et belle, Je me brûlai à la chandelle Ainsi que fait le papillon. Je rougis comme vermillon, A la clarté d'une étincelle, Quand je fus pris au pavillon. Si j'eusse été esmerillon Ou que j'eusse eu aussi bonne aile, Je me fusse gardé de celle Qui me bailla de l'aiguillon Quand je fus pris au pavillon.

RICHARD WAGNER Im Treibhaus, núm. 3 de Wesendonck Lieder Texto: Mathilde Wesendonck (1828-1902) Hochgewölbte Blätterkronen, Baldachine von Smaragd, Kinder ihr aus fernen Zonen, Saget mir, warum ihr klagt? Schweigend neiget ihr die Zweige, Malet Zeichen in die Luft, Und der Leiden stummer Zeuge Steiget aufwärts, süßer Duft. Weit in sehnendem Verlangen Breitet ihr die Arme aus, Und umschlinget wahnbefangen Öder Leere nicht'gen Graus. Wohl, ich weiß es, arme Pflanze; Ein Geschicke teilen wir, Ob umstrahlt von Licht und Glanze, Unsre Heimat ist nicht hier!

Und wie froh die Sonne scheidet Von des Tages leerem Schein, Hüllet der, der wahrhaft leidet, Sich in Schweigens Dunkel ein. Stille wird's, ein säuselnd Weben Füllet bang den dunklen Raum: Schwere Tropfen seh ich schweben An der Blätter grünem Saum. Schmerzen, núm. 4 de Wesendonck Lieder Texto: Mathilde Wesendonck (1828-1902) Sonne, weinest jeden Abend Dir die schönen Augen rot, Wenn im Meeresspiegel badend Dich erreicht der frühe Tod; Doch erstehst in alter Pracht, Glorie der düstren Welt, Du am Morgen neu erwacht, Wie ein stolzer Siegesheld! Ach, wie sollte ich da klagen, Wie, mein Herz, so schwer dich sehn, Muß die Sonne selbst verzagen, Muß die Sonne untergehn? Und gebieret Tod nur Leben, Geben Schmerzen Wonne nur: O wie dank ich, daß gegeben Solche Schmerzen mir Natur! Träume, núm. 5 de Wesendonck Lieder Texto: Mathilde Wesendonck (1828-1902) Sag, welch wunderbare Träume Halten meinen Sinn umfangen, Daß sie nicht wie leere Schäume Sind in ödes Nichts vergangen? Träume, die in jeder Stunde, Jedem Tage schöner blühn, Und mit ihrer Himmelskunde Selig durchs Gemüte ziehn!

Träume, die wie hehre Strahlen In die Seele sich versenken, Dort ein ewig Bild zu malen: Allvergessen, Eingedenken! Träume, wie wenn Frühlingssonne Aus dem Schnee die Blüten küßt, Daß zu nie geahnter Wonne Sie der neue Tag begrüßt, Daß sie wachsen, daß sie blühen, Träumend spenden ihren Duft, Sanft an deiner Brust verglühen, Und dann sinken in die Gruft.

ANNE SOFIE VON OTTER La mezzosoprano sueca Anne Sofie von Otter está considerada una de las mejores cantantes de su generación. Su larga y exclusiva relación con el sello discográfico Deutsche Grammophon ha brindado una gran cantidad de magníficas grabaciones y numerosos premios, incluyendo el Premio Internacional Record Critics (grabación artista del año), un premio Grammy (mejor actuación vocal clásica), el Diapason d ´Or por la grabación de canciones suecas junto a Bengt Forsberg, su inseparable pianista acompañante. Ha colaborado además con la leyenda del pop Elvis Costello en el disco For the Stars y en octubre de 2010 lanzó su primera grabación con el sello Naïve , Love Songs, junto al reconocido pianista de jazz Brad Mehldau. Su disco Sogno Barocco (2012) con una colección de arias, escenas y duetos de música barroca italiana junto a Leonardo GarcíaAlarcón y Cappella Mediterranea fue nominado para un premio Grammy. Su cuarto disco con Naïve, Douce France, se publicó en noviembre de 2013. Algunas de las grabaciones de ópera de referencia de Anne Sofie von Otter incluyen Le nozze di Figaro bajo la dirección de James Levine, Idomeneo, La clemenza di Tito y Orfeo et Euridice con John Eliot Gardiner, Ariodante de Handel y Hercules bajo la batuta de Marc Minkowski, y Ariadne auf Naxos con Giuseppe Sinopoli. La diversidad de su repertorio en constante evolución ha jugado un papel clave en el reconocimiento internacional como cantante de ópera. Anne Sofie von Otter recibió las mejores críticas con la interpretación del papel de Octavian (Der Rosenkavalier) en la Royal Opera House, Bayerische Staatsoper, Ópera Nacional de París y Wiener Staatsoper. También cantó ese papel bajo la dirección de James Levine en la Metropolitan Opera, y en Japón bajo la dirección Carlos Kleiber (disponible en DVD). Recientemente ha obtenido grandes éxitos con Clitemnestra (Ifigenia en Áulide) en la producción de Pierre Audi para De Nederlandse Opera dirigida por Marc Minkowski, Geneviève (Pelléas et Mélisande) con Philippe Jordan para la Opéra National de Paris (disponibles ambas en DVD), Condesa Geschwitz (Lulú) en la Metropolitan Opera con Fabio Luisi, y su debut en el papel de Medea de Charpentier para la Opera de Frankfurt, Giulio Cesare en el Festival de Salzburgo 2012 con un elenco estelar que incluyó a Cecilia Bartoli y Andreas Scholl. Esta temporada participa en la producción de Christoph Marthaler de Les contes d' Hoffmann en el Teatro Real de Madrid, en Götterdämmerung en la Deutsche Oper de Berlín con Sir Simon Rattle y en The Rake´s Progress en el Theater an der Wien con Michael Boder.

En concierto Anne Sofie von Otter ha actuado con las mejores orquestas y directores del circuito internacional: Filarmónica de Berlín y Sir Simon Rattle, Orquesta Concertgebouw y David Robertson, Filarmónica de Nueva York y Alan Gilbert, Orquesta Sinfónica de Boston y Daniele Gatti, Orquesta Sinfónica Nacional de Washington y Christoph Eschenbach, Real Orquesta Filarmónica de Estocolmo y Sakari Oramo, Orquesta Nacional del Capitole de Toulouse y Marc Minkowski, Rundfunk-Sinfonieorchester de Frankfurt y Paavo Järvi (bicentenario de Wagner), entre otros. En 2011 junto a Jonas Kaufmann y la Filarmónica de Berlín dirigida por Claudio Abbado interpretó Das Lied von der Erde en el aniversario de la muerte de Gustav Mahler. La presente temporada incluye una gira europea con el programa del disco Douce France y una gira de recitales por Estados Unidos con Emanuel Ax (Brahms), además de un nuevo trabajo de Nico Muhly. Die sieben Todsünden y canciones de Weill con la Orquesta Filarmónica de Radio France con HK Gruber y una actuación especial fin de año con la Deutsches Symphonie-Orchester Berlin. BENGT FORSBERG Bengt Forsberg es uno de los pianistas suecos más destacados, especialmente apreciado como pianista acompañante. Con Anne Sofie von Otter ha ofrecido recitales en las salas más importantes de América del Norte, Asia y Europa, y juntos han realizado numerosas grabaciones para Deutsche Grammophon, incluyendo un galardonado disco con canciones de Grieg. Para Hyperion ha grabado música para piano de Schubert, Schumann y compositores suecos románticos tardíos. Su colaboración con el violonchelista sueco Mats Lidström ha dado lugar a varios álbumes aclamados por la crítica. Como músico de cámara Bengt Forsberg ha sido artista invitado durante dos años consecutivos en el Festival de Música de Cámara de Perth, en Australia, también colabora con el Alice Tully Hall de Nueva York como asesor artístico e intérprete. Dirige además su propia Sociedad de Música de Cámara en Estocolmo. Como pianista solista ha interpretado el Concierto para piano núm. 2, de Nicolas Medtner con la Real Orquesta Filarmónica de Estocolmo, el Concierto para piano de Ingemar Liljefors con la Uppsala Chamber Orchestra, el Concierto para piano de Stravinsky, en Gothenburg, el Concierto para piano núm. 19 de Mozart, con el Dalasinfoniettan y el Concierto núm. 24 del mismo compositor con la Jönköping Sinfonietta. Bengt Forsberg estudió en el Gothenburg College of Music, especialización en piano y órgano.

Get in touch

Social

© Copyright 2013 - 2024 MYDOKUMENT.COM - All rights reserved.